Glädje och fin attityd. Det låter så fint ihop och för mig är glädje mycket och jag vill att mina hundar ska känna glädje och ha en fin attityd i allt vi gör tillsammans. Jag spendarar oerhört mycket tid tillsammans med min trio. Enda gången vi är ifrån varandra är när jag jobbar. För mig är det viktigt att dom har lika roligt som jag i allt vi gör, ja menar vi är ju ett team. En familj. Man får inte glädje och den fina attityden gratis. Man jobbar för den. Bygger upp den och sen håller man i den när man nått den.
Positivt. Positivt. Positivt. Du tränar med din hund. Har roligt och det ska vara positivt. För mig ska hundarnas guldbelöning vara att JOBBA med mig. Bollen och godisbelöningen ska vara ett stort plus, men den bästa belöningen ska vara jag. I mitt tycke tycker jag att mina hundar har det nu. Dom älskar att få bollbelöning och godis men att gå fot bredvid mig är guldvärt. Vi har trygghet. Och har vi trygghet så har vi mycket.
Men det är klart. Hundar är valpar när dom kommer och det finns ju ingen valp som inte tycker något är läskigt första gången den stöter på det. Men från dag ett man har sin hund så stöttar man ju den, hjälper den övervinna det läskiga med att pusha den. Belöna den. Vara där som en trygghet för den för det är de ni kommer göra hela tiden framöver sen; stöta på både svårigheter och lättare saker i eran vardag.
Men det är klart att inte den fina attityden och glädjen har kommit gratis. Mina hundar var inte så bra att dom föddes perfekta. 😉
När Unik var valp var han i en jätte konstig period. Han hade inget engagemang och för mig är det viktigt ATT dom vill. Jag ska inte tvinga dom utan dom ska vilja träna med mig. Det är ju något vi gör tillsammans.
I denna period så saknade Unik trycket och vilja, han jagade inte tennisbollar t.ex. Så jag bestämde mig för att han fick vara; så i några månader fick han ligga på en filt medans jag tränade Sinus, Jag och Sinus hade det dööö roligt och Unik fick ligga och titta på. Sen på våra promenader så var jag barnslig och jagade pinnar, hoppade i snön och rullade runt tillsammans med Sinus och Unik köpte det så tillslut kom han också igång; han fick lite pondus och började ta för sig. Sen så lät jag han bli olydig. Var han uppe på bordet så belönade jag han. Bet han på mina skor så skrattade jag åt honom och sa att han var duktig och sen så passade jag på att slänga in ett snabbt läggande och direkt han gjorde det, wow belöning! Jag kunde gömma mig under täcket med en leksak så fick han leta. Tillslut så tog jag upp träningen igen med honom och det var som att träna en annan hund. Gud så han hade växt och från det så började han bjuda på saker och bad mig om att ”nu tränar vi, morsan” Det var en vinst för mig 😀
När jag bytte ras till Scream – En Australian Shepherd så bestämde jag mig för att inte jämföra. Med mina kelpiesar så vet jag ju att dom har allt jag önskar; dom är helt tokiga och har ett tryck i träningen jag älskar. Men jag har aldrig sett en Aussie som har det. Inte den smidigheten eller det intensiva som jag vet finns i mina kelpiesar. Men tji fick jag! Jag måste säga att Scream är en helt outstandig Aussie. Han är galen och fruktansvärt smidig och intensiv. När jag fick hem han som valp så började vi grundträningen rätt snabbt, vi tränade effektivt men utan krav. Bara glädje. Körde mycket övningar med fart. Sen fick han sitta och se när jag och Unik träna och han fick bara sitta.
Sen tror jag att man kan forma en hund rätt bra. Jag tror även att det påverkar hur du är som person. Jag är ganska överallt. 😉 När jag är ute och går med djuren så kan jag helt plötsligt få för mig att leka kurragömma med dom, ganska barnsligt om man frågar vissa men enligt mig asroligt! Sen går jag mycket och pratar med dom.
När jag tränar är jag inte rädd för att vara barnslig. När jag började träna hund för 7 år sen så tyckte jag det var ganska skämmigt. Vad skulle folk tro om jag står här och dansar runt med min hund liksom? Ganska dumt om man tänker efter nu men alla utvecklas. MAN ska vara barnslig och man ska våga även i hundträningen. Är du stel. Blir hunden stel. Att jag är ganska överallt och pratar mycket syns nog på mina hundar. 😀
När jag packar min träningsväska så lyser mina hundar upp. När jag lägger dom på deras filt för att dom ska vänta på deras tur så ligger dom tyst och lugnt och väntar men sen när vi ska träna drar dom fram allt och säger ”nu kör vi” – Det är så det ska vara och enda gången dom inte har den attityden i det vi gör så vet jag med ganska säkerhet att något inte stämmer, då är den mest troligt sjuka eller har ont någonstans.
Jag börjar oftast våran träning med fart och avslutar den med fart. Kan fria dom från filten och börja kampa med dom sen avslutar jag oftast träningen med att kampa och springer o lägger dom på filten och byter sen hund och då minns ju dom det. Hur kuuul vi började och avsluta allt. Sen kan jag göra det till värsta grejen när vi ska gå ut och gå, då kan jag ställa mig upp och säga wiiie nu ska vi ut så himla roligt. Haha.
Men visst har vi också sämre träningsdagar. Ibland går det alldeles för fort och fel så jag inte har någon som helst kontroll och ibland så har dom inte alltid den attityden dom brukar men avslutar du passet bra så känns det bättre för både dig och hunden och hunden får avsluta det på bästa sätt även om du bara avslutar träningen med ett sitt. Men belöningen från dig kommer dom ihåg och det är något KUL.
Det är de lilla som räknas 