Bilderna på Sinus som Nattis tog – minnesvärt!

2 veckor av sorg och saknad. Tiden går fast det känns som den står stilla. Sekunder blir minuter och veckor kommer snart bli månader och månader kommer snart bli år.. Vissa dagar är tyngre än andra, då drunknar man i sina tårar och det känns som saknaden kommer äta upp en inombords. Andra dagar kan man skratta åt alla minnen, tacka Sinus för den fantastiska tid man fick med världens underbaraste, tacka för alla år och allt han lärt mig.
En dag i taget..

Det går inte en sekund utan att jag tänker på honom. Alltid finns han i mina tankar och han kommer alltid ha den största platsen i mitt hjärta.

Idag är en tung dag. Vill bara gräva ner mig.. Saknaden är hemsk och allt jag vill är att ha han vid min sida igen. Inatt drömde jag om dagen, sista dagen då vi var tvungen att ta farväl föralltid och föralltid är en lång tid…

Nattis kom idag förbi med alla bilder hon tog på Sinus. Jag bad henne fota honom och tack fina Nathalie! Bilderna blev underbara och du är så duktig! Att ha dessa bilder betyder allt för mig och alla bilder utrstålar sin speciella känsla.
Tårarna bara rinner, min älskade underbara Grå. ❤

Världens bästa träningskompis

Älskade underbara

Kärlek

Älskade du!

Bästa vän

❤

Jag älskar dig

Föralltid

❤

Hjärtat

Älskade

Jag var så lycklig med dig

❤

❤

Älskade ängel!

Jag behöver dig.

❤

Bästa

Mina älsklingar

Jag älskar er

❤

Puss!

❤

❤

❤

Jag kommer aldrig glömma dig min underbara skatt!

Annonser

Ingen sa att det skulle bli såhär tungt

…Någon glömde berätta det för mig, någon glömde förbereda mig, någon glömde bort att Sinus betyder allt för mig och att jag behöver han här, någon glömde nypa mig i armen och väcka mig ur min livs värsta mardröm…

Att sakna någon är den värsta känsla som finns. Saknarsaknarsaknar!
Tusen tankar har ikväll snurrat runt i huvudet och jag känner en sådan tomhet. Förstår ingenting och allt känns så overkligt.

Rebell och Sinus, mina fantastiska gossar men nu så långt borta. Det är så svårt att förstå. Inte ens två år sen Rebell somna in och jag saknar han ännu så oändligt mycket. Min första älskade tokhund, min värld och min prins.

Sinus min fantastiska Sinus. Ikväll kunde jag inte vara stark, ville inte.. Tårarna bara rann och jag vill bara hålla om dig igen. Sinus min bästa vän, han som alltid gav mig så mycket tillbaka, alla våra fantastiska träningspass. Det är så tomt nu, så fruktansvärt tomt och ensamt.

Med tunga steg går jag och Unik nu in i lägenheten med förhoppningen att du finns här, att du ligger i sängen och väntar på det perfekta tillfället att attackera oss. Så du gjorde, du låg i sängen och när man var en bit ifrån flög du med världens fart mot en och skällde. Du hördes alltid och märktes alltid. Det saknar jag. Jag saknar så mycket.

Att jag aldrig mer kommer få dela min vardag med dig, mitt liv eller skratta åt dina galna upptåg gör så ont. Hur ska jag klara mig? Hur ska det gå? Du blev bara 3 år, livet är inte rättvist någonstans.

Jag förstår inte varför. Varför ska det dyrbaraste jag har, det jag värdesätter mest och det jag skulle gå igenom eld för tas ifrån mig? Varför kunde jag inte hela din smärta? Varför fick jag inte talangen att trolla? Varför var du tvungen att åka iväg så långt till en plats där ingen smärta finns? Varför varför varför..

Mina hundar, mina älskade gossar. Det bästa jag har som jag gör så mycket för. Dom ska ha det bästa, dom är värd allt guld i världen. Ni gav mig verkligen så mycket, ni gav mig liv igen…

Nu gör det så ont när jag tänker på att ni inte är här. Lägenheten är fylld med bilder på er, på oss och dom skriker ut känsla, känsla över hur mycket jag älskar er och ja vad jag älskar er. Blir ledsen när jag tänker att nu kan man inte ta nå mer bilder. Tacka gudarna för att jag har minnen och älskade ni tro mig – dom minnena bevarar jag djupt inom mig.

När ni flyttade hem till mig, när vi blev en familj kunde jag aldrig tro att det skulle bli såhär. Vi skulle ju bli gamla tillsammans, vi skulle uppleva världen och vi skulle aldrig behöva ta farväl.

Ni är mina älskade änglar. Saknade och älskade.
Nu vakar ni över mig och Unik och nu vet vi att ni mår bra för nu ni ingen smärta har, jag älskar er så mycket.

Bara vi två…

Idag efter jobbet tog jag med mig Unik ut på stan. Det är marknad i centrum så mitt bland allt folk körde vi frittfölj, fjärr och freestyle. Det uppskattades av lillgossen och vi hade det riktigt mysigt. ❤ Blev massa slarvfel här och där men orka brysigpunktse, pralinen var glad , det är huvudsaken. Unik har haft det lite tungt sen Sinus somnade in. Han har aldrig varit ensamhund och aldrig äldst och i alla olika situationer där Niken hade det jobbigt så förlita han sig helt på Sinus och nu möta alla läskigheter ensam är stort för lilleman. Man märker att han saknar Sinus och Unik märks knappt inomhus numer. Unik är en vek typ, han är känslig och fruktansvärt låg. Som yngre jobbade vi jätte mycket med hans osäkerhet bland människor, han tog till flykt. Nu idag när man ser han kan man inte tro det, han är världens underbaraste goaste grabb som älskar att krypa upp i famnen på folk. Tiden vi la ner på socialiseringsträningen har verkligen gett resultat, mycket kan man jobba på ännu i olika situationer men vi har kommit en bra bit på vägen.

Men han utvecklas varje dag sen Sinus bortgång tack vare alla olika övningar och äventyr vi gör, snart har han vuxit i sin kostym och kommer ut som en mer självsäker pralin! 😉

Det är helt klart tomt att ha en hund, det ekar tomhet och jag saknar att se två idioter springa omkring och ge så mycket kärlek mellan varandra.
Promenaderna blir inte detsamma och jag saknar att skriva en simpel sak som ”mina hjärtan, mina gossar, älskade grabbar osv…”
Våran familj blir aldrig detsamma nåmer. Inte utan Rebell och inte utan Sinus för nu är det bara jag och Unik..

Jag hade inte orkat om jag inte haft Unik vid min sida, han hjälper mig så oerhört mycket. Min älskade pralin, så speciell men så Unik!

Min älskade Unik

Glada Niken

CARRY YOU HOME

Idag har sorgen tagit över mig helt. Jag saknar min underbar Grå. 😦
Tårar har forsat nerför kinderna, tusen frågor utan svar har cirkulera runt och ångesten har stuckit till inom mig som ilskna nålar.

Det är förbannat tungt, vissa dagar mer än andra och just nu smärtar det i hela kroppen….
Min fantastiska Sinus, min hjälte, mitt älskade lyckopiller – du fattas mig och det gör så ont att andas utan dig vid min sida. Tomheten ekar i hela mig, saknaden kväver mig som kvicksand och allt jag vill är att hålla om dig igen och aldrig släppa taget.

Jag älskar och saknar dig.
Du är föralltid i mina tankar min fantastiska underbara Sinus.

Alldeles rörd.

Jag blir alldeles rörd och vill tacka er alla underbara människor för erat fantastiska stöd. ❤ Jag har fått/får mejl, kommentarer, sms, telefonsamtal, meddelanden på facebook, logginlägg och det värmer så inombords, att veta det finns så många som stöttar en, tänker på en och skickar kramar.
Jag och Unik skickar en kram till er alla och ni ska veta att erat stöd är fantastiskt!

Internet är bra på många sätt och vis och tack vare era fina ord har det varit lite lättare att andas, att veta det finns så många därute som bryr sig och delar ens sorg. Hade Sinus pratat hade han tackat er för att ni finns här för mig och Unik.

Jag är omringade av fina människor som bryr sig, som finns här för mig, fångar upp mig när jag faller och stöttar mig. Det är skrämmande och betydelsefullt och jag vill ni alla ska veta att det värmer.
TACK ALLIHOPA!

Unik min älskade fantastiska vän. Han räddar mig varje sekund när han lägger tassen på min axel, delar min sorg, finns här, gör muppsaker som får mig att skratta och på nätterna är han min älskade trygghet.

Varje gång du tänker att du inte orkar längre. Kommer från ingenstans ett litet ljus. Det lilla ljus kommer att förnya din styrka. Ge dig kraft att gå ett steg till – älskade lilla Unik!

”En litet steg i taget blir många, många mil.  ♥”
– Den meningen ekar i mitt huvud, den snurrar runt där och det är den meningen jag tänker på när allt känns tungt. Tack Catarina.

Älskade och så saknade.

Två nätter i lägenheten, andra natten utan mitt älskade lyckopiller. Det är tungt, fruktansvärt tungt. Sakta men säkert börjar den första paniken försvinna. Man vågar tänka, man klarar av att prata om det fast tårarna trycker på innanför ögonlocken. Man vågar se på bilder och man inser mer och mer att han aldrig kommer tillbaka.

1 vecka har det gått nu och saknaden är fruktansvärd. Sinus var så fantastisk på alla sätt och vis. Vi hade så många planer i sommar, vi skulle tävla i eliten, förhoppningen att ta sm poäng, tävla spår och vara ute och resa. Men främst av allt skulle min älskling bli frisk.

När jag var med Sinus var jag så trygg och han stormade in i mitt liv med dunder och bång, han kom under en tid då jag behövde han som mest och ärligt talat kan jag säga att han räddade mitt liv. När vi tränade och tävlade var vi ett och vi hade en oslagbar relation. En speciell relation men bara får uppleva en gång. Varje äventyr vi tog oss för kastade han sig in i med svansen i topp. Sinus sinus min underbara grå. Jag saknar dig, jag saknar oss och jag saknar känslan du fick mig att känna att med dig vid min sida klarar jag allt.

Jag är glad att jag har så fina vänner omkring mig. Dom stöttar och dom drar med mig ut. Uniken hjälper mig enormt, han ligger nära och muppar sig så att man inte kan hålla sig för skratt.

Jag vet att jag gjorde allt för Sinus, jag gav han ett fantastiskt liv och oavsett vad så prioriterar jag alltid mina 4-benta före allt annat. Dom är min familj, mina bästa vänner och dom får mig att känna mig värdefull.

Med Sinus utvecklades jag så inom hundträningen och tillsammans tog vi oss en bra bit på vägen. Varje träningspass var en upplevelse, varje träningspass var guldvärt! Kunskaperna kommer jag alltid ha kvar men frågan är när jag vågar mig ut för att föra dom vidare till min och Uniks utveckling. En dag i taget… Hunderiet är en så stor del av mig, det är liksom hela mitt liv. Jag andas det. Inte bara ett intresse. Jag vill nå långt och ta mig någonstans. Jag älskar hunderiet men har man förlorat två guldklimpar i ung ålder och nära inpå varandra början man fundera om allt är värt det, man funderar varför man håller på och varför livet är så förbannat orättvist. Det är vanligt att man funderar. En dag i taget.

Rebell och Sinus mina älskade underbara änglahundar, alltid med mig, aldrig glömda och föralltid så älskade. Ljuset brinner för er varje kväll och tårarna rinner för er varje kväll men det är för att jag saknar er så.

En dag i taget så kanske vi klarar oss igenom detta

Igår fyllde jag år, ett år äldre men inte känns det bra. Saknade en vän, min bästa vän. Älskade Sinus vad jag saknar dig. Jag vet inte vad som kommer hända med bloggen. Livet känns så jävla förbannat orättvist och jag förstår ingenting. Uppdateringarna blir med mellanrum och bloggen fyller inte ut sin egentliga funktion längre. Den här bloggen är ju till för Sinus och Unik – skriva om deras träning, lägga ut filmer och skriva hur mycket jag älskar dom men en stor del saknas, en underbar hund som är mitt allt saknas och det gör så förbannat ont. Lever i något slags hopp och tror jag ska hämta han snart, han är ju bara på semester min älskade Sinus. Har mycket kvar att ta tag i. Hemma i lägenheten har jag inte varit ännu för överallt är Sinus. Vi flyttade ju dit allihop och nu ekar den tomhet.. Unik saknar sin storebror. Han fick komma in och lukta på Sinus, säga farväl när han somnat in och Unik försökte hångla upp han som ”vakna då bror, nu ska vi hem”. Han såg ju upp till Sinus, var alltid steget bakom och förlita sig helt på Sinus och för Unik nu att vara ensam hund är något nytt då han aldrig varit det och sen bli mannen i huset.. Han ger mig tröst iallafall min fina Nik, ska vara extra nära och helst i famnen. En dag i taget så kanske vi klarar oss igenom det här, en dag i taget.. Men älskade Sinus jag saknar dig och du är föralltid älskad. Tänker på dig hela tiden och önskar så detta vore en mardröm. Du är mitt hjärtas ängel. Hoppas du och Rebell tar hand om varandra nu, kom och hälsa på mig ibland. Puss till er mina älskade ängla hundar.