För 1 år sen förändrades mitt liv. Jag började en resa som kom att rädda mig. En resa som var för min skull och som har tagit mycket ork, energi och en jävla anamma. För första gången i mitt liv prioriterade jag MIG själv. Något jag gjorde för min skull och det har fört mig hit jag är idag. Jag har fått chansen att gå till världens bästa terepeut. Hen har hjälpt mig enormt och jag har gått igenom några innan jag hittade en jag klickade med. Utan denna hjälp hade jag aldrig fått styrkan eller vertygen att använda allt rätt.
Alla har ett förflutna och alla bär på något i sin ryggsäck som tynger ner en. Kan vara att man blivit mobbad i skolan, haft en jobbig uppväxt, skadar sig själv, slåss mot ätstörningar, förlorar någon man älskar eller går igenom en jobbig sorg.
Jag skämdes så över mig själv och det jag gått igenom länge. I flera år byggde jag upp en mask inför alla andra så att ingen skulle se vad man går igenom hemma bakom fyra väggar. Jag trodde det var mitt fel och att jag förtjänade det. Många år kunde jag fly från det som hände men tillslut kom det ikapp en för man orkar inte springa hur länge som helst åt fel håll.
Jag växte inte upp i en trygg miljö. Jag, mina syskon och min mamma hade det otroligt jobbigt. Min mamma gjorde så gott hon kunde för att hjälpa oss och det vill jag tacka henne för och jag älskar henne men vi levde under sådana hemska omständigheter att hon inte alltid kunde hjälpa oss eller hjälpa sig själv. Han som skulle vara ens förebild och älska en, han som ska vara en pappa och ge en trygghet skadade istället oss på sätt man aldrig kan förlåta någon. Han tog ifrån oss våran barndom och lät oss leva under hans hemska makt i flera år. Hemmet som skulle vara en trygg punkt blev ett fängelse där man trippade runt på tå och sprang ut mitt i natten på gatan för att komma undan hans utbrott.
Jag var rädd, litade inte på någon och hatade mig själv. När jag började grans var det min flyktväg. Jag flyttade hemifrån 30 mil för att komma bort. Grans räddade mitt liv men även var det där jag bröts ner. Allt kom ikapp en och jag mådde riktigt dåligt sista året under gymnasiet. Jag slogs mot alla minnen, ätstörningar, självskador och försökte trots det hålla ihop mig själv. Kände mig rätt ensam och ångesten låg som en kedja över kroppen. Jag gjorde allt jag kunde för att prestera så bra jag kunde i skolan. Gick ut gymnasiet med bra betyg och borde känt mig stolt över att jag klarat det trots att jag mådde så dåligt men jag var inte nöjd, tyckte jag inte gjort det bra NOG. Jag försökte ta mitt liv. Jag ville inte leva för jag såg ingen framtid alls och jag orkade inte kämpa. Jag hade kunnat dö men jag tackar gudarna att jag överlevde och lever idag.
Jag hade min Rebell under denna tid. Min fina hund som jag delade allt med. Han räddade mitt liv många gånger och tack vare honom kom Anna in i mitt liv.
Anna som under dom senaste åren varit en mamma för mig. Jag minns det så väl. Hon ringde mig en skoldag och jag blev lite chockad när hon ringde för jag undrade vad hon ville. Ännu mer chockad blev jag när hon frågade hur det var och sa att jag alltid kan ringa henne om jag behöver prata och att hon finns där. Jag satt på en bänk utanför skolan när hon ringde och kände sådan värme. Aldrig hade någon brytt sig sådär innan om mig och från att ha känt mig så ensam kände jag att det finns någon som bryr sig.
Jag litade på henne. Jag hörde av mig till henne sen och skrev ett gåtfullt mejl vad jag gått igenom. Hon backade inte. Hon stöttade mig och sen dess har hon funnits där och varit min förebild. Hon dömde mig inte. Hon välkomnade in mig till hennes familj med öppna armar och för första gången fick jag se hur en familj ska bete sig mot varandra.
Hon fick mig att växa och att hon stod ut alla dem här jobbiga åren är för mig ännu chockerande. Hon hjälpte mig. Åkte 8 mil på natten när jag fick panik o sömnen höll sig borta. Hon pushade mig att ta hjälp och hon fanns med och blev inte skrämd. Hon blev den viktigaste personen i mitt liv. Även om rädslan fanns där att hon skulle försvinna och jag gärna testade henne stod hon kvar. När hon kom in i mitt liv var jag så sjuk, jag var knäckt men hon hjälpte mig växa och våga hoppas. Hon gjorde mig starkare. Så många gånger har jag tackat henne och idag är jag en del av hennes familj. Världens bästa mamma, jag älskar dig!
Fanns även en till person under denna tid som agerade. Min lärare Catarina. Hon såg hur dåligt jag mådde och frågade hur jag mådde. Där fick jag också förtroende för henne. Jag vågade öppna mig mer och mer. När skolan var slut så fortsatte hon höra av sig och det visar bara hur mycket man bryr sig. Tackar henne så för det. Hon är än idag en viktig person i mitt liv. Har välkomnat mig in i hennes familj och hämtat upp mig för att hälsa på henne hemma hos dem. Nu älskar jag att vara där, det är en trygg punkt där jag kan slappna av. Hon är en reserv-mamma och jag älskar henne lika mycket som en riktig!
Jag vill och tror att det fanns en mening att Anna och Catarina skulle komma in i mitt liv. Dom räddade mitt liv och tack vare dom sitter jag nu här och mår bättre än någonsin. Dom har stöttat mig, pushat mig och hjälpt mig få rätt hjälp! Nu sitter jag här och har gjort min resa över 1 år, mår bättre än någonsin och ÄLSKAR livet.
Jag vägrar skämmas för det jag har gått igenom. Jag vägrar se det som en förlust. Jag vill inte sörja det jag har förlorat utan jag vill se vad det har lärt mig och att det tagit mig till vars jag är idag. Visst har jag dagar där ångesten knackar på och jag känner sådan sorg och önskar vissa saker vore annorlunda MEN jag kan hantera det och jag vet att det bara är en dålig dag där jag behöver stå ut och att morgondagen blir bättre.
MAN måste våga ta hjälp och tro mig när jag säger att det blir bättre för det blir det. Man måste bara orka och hitta styrkan att rida igenom stormen. Hade ni frågat mig för 5 år sen om jag tror att det skulle bli bättre hade jag sagt ”Nej jag lever inte om 5 år” Men frågar ni mig NU så vet jag att det blir det. Våga ta hjälp. Lägg ner den tiden på dig själv FÖR det är du värd. Det kommer bli jobbigt men det kommer vara så värt det!
Förut gjorde jag allt för att ingen skulle få veta vars jag kommer ifrån och vad jag har gått igenom för folk dömer och jag var livrädd att alla skulle se ner på mig och tycka jag var svag och dålig. Men nu vill jag hjälpa andra som mår dåligt. JAG kan inte rädda alla men jag kan försöka genom att berätta min historia och hjälpa andra. Det finns så många som mår dåligt därute som inte vågar ta hjälp och jag lider med dem alla för jag vet hur det känns.
Jag tackar gudarna att jag har en sådan styrka inom mig. En styrka att kämpa vidare. Jag klarade skolan trots att jag mådde så dåligt, jag har alltid tagit bra hand om mina hundar, tävlat och försökt leva på som alla andra. Jag har jobbat och aldrig varit sjukskriven. Alla har styrkan inom sig. Finn den och kämpa!
Livet är fantastiskt. Jag har drömmar och mål och jag älskar den jag är idag: En hjälpsam person som vill alla väl och försöker alltid se det goda i alla.
Jag har träffat fantastiska människor och delar min vardag med världens bästa vänner. Ingen nämnd ingen glömd!
För 2 år sen lärde jag känna Maria och hon är en underbar person. En människa som vill alla väl och alltid har hon stöttat mig. En av mina närmsta vänner och jag älskar henne!
Sen har vi Ann som jag känt i 4 år och från första stund har vi fått god kontakt. Idag är vi så tighta och hon är så ärlig och jag älskar henne lika mycket! Ann och Maria har aldrig dömt mig och det tackar jag dem för.
En till viktigt person jag har i mitt liv är Michaela. Min bästa vän jag lärde känna på grans. I 6 år har vi varit så nära vänner och än idag finns hon där. Älskar dig gumman.
Jag har även en viktig person som bor många mil härifrån. Heidi. Vi fick kontakt via internet och idag flera år senare har vi en starkare relation än någonsin trots att vi bara träffats irl en gång. Älskar dig vännen.
.
Vila i frid fantastiska Spike. Vi kommer alltid minnas dig. ❤
Nåja all cred till mina underbara gossar som krigade på så fint under träningen och skäll till mig som inte hitta den där underbara känslan!
Det är de lilla som räknas 