En dag i taget…

Att ha en intensiv aussievalp på 6 månader gammal som helst av allt bara vill springa, studsa och känna sig fri är oerhört påfrestande att hålla under strikt vila. Det är jobbigt för oss båda. Man försöker hålla han så lugn som möjligt utomhus men det är svårt och samtidigt tänker man ”låt tiden gå fortare så han blir bra nu”, man tappar fotfästet lite och tårarna rinner.

Igår var en jobbig dag. Tårarna rann och jag var väldigt arg och ledsen. Det gör så ont att gå igenom det här igen med smärtstillande och strikt vila. Allt man vill är att sina älskade 4-benta är friska och krya, man gör ju allt för dom. Man vill aldrig se dom må dåligt eller ha ont. Jag blir personligen väldigt känslig, sover dåligt och oroar mig säkert 1000 gånger mer än jag egentligen behöver. Jag tror jag oroar mig så mycket för att jag haft otur förut med Rebell och Sinus, två älskade kungar som förlorade kampen mot deras smärta och när dom blev dåliga hoppades man att dom skulle bli bra, man önskade det av hela sitt hjärta men tyvärr blev det inte så.. Mina hundar är som mina barn, eller vänta dom är mina barn och jag älskar dom högt och dom är min familj. Jag lägger ner så oerhört mycket tid på att dom ska få det bästa, leva bra och ha det bästa så såklart frågar man sig ”varför ska Scream ha ont? varför skulle Rebell och Sinus slitas ifrån mig Gör man något fel?. Jag kan grubbla och jag kan åter grubbla men det hjälper ingenting.

Nu är det bara ta en dag i taget. Vänta tills Strömsholm hör av sig och se hur man ska gå vidare, hur länge han ska han gå på smärtstillande och vara under strikt vila, om han bara har en inflammation eller vad det är som inte stämmer hos min lillbebis.. Det är en jobbig tid, det är oerhört tungt och ledsen kommer jag vara men jag är oerhört tacksam att jag har så fina människor runt mig!
Tack för att ni finns alla underbara!
Tack för alla kommentarer, det värmer! Fortsätt håll tummarna för min fina Skrik!


Älskade lilleman