Nä, det är bara inse..

Bloggen blir tyst framöver. Har tappat gnistan… Sidan kommer vara kvar för jag vill kunna gå tillbaka och läsa om det jag skrivit, speciellt när Sinus fanns vid min sida.

På lördag är det två månader sen han somna in och det gör ännu så ont. Livet blev aldrig detsamma efter hans bortgång, min vardag gick från trygg till otrygg och hur mycket jag än önskar och hoppas så kommer han aldrig tillbaka. Man läser bloggar där folk skriver ”aldrig utan dig vid min sida, jag vet inte hur jag skulle klara mig utan min fina hund” – Jag vet och det är förjävligt. Man töms på känslor och orken försvinner.

En dag i taget. I förrgår kollade jag på en film på mig och Sinus och jag bröt ihop. Men samtidigt kom ett leende. Tänk att jag har fått dela min vardag med världens bästa hund. Uppleva vardagen och livet med världens mest underbara Sinus. Jag tackar han för allt och jag älskar han så oerhört mycket. Saknaden finns här alltid och ibland känns det som den kväver mig. Den kommer bli lättare med tiden men det tar tid och det får ta den tid det tar. Om folk förstod mitt och Sinus band, våran relation och vad han betydde för mig så skulle alla också förstå varför jag har så svårt att gå vidare, varför jag saknar och har så svårt att gå igenom sorgprocessen.

Älskade Sinus du är saknad. ❤

20120412-090423.jpg