Ingen sa att det skulle bli såhär tungt

…Någon glömde berätta det för mig, någon glömde förbereda mig, någon glömde bort att Sinus betyder allt för mig och att jag behöver han här, någon glömde nypa mig i armen och väcka mig ur min livs värsta mardröm…

Att sakna någon är den värsta känsla som finns. Saknarsaknarsaknar!
Tusen tankar har ikväll snurrat runt i huvudet och jag känner en sådan tomhet. Förstår ingenting och allt känns så overkligt.

Rebell och Sinus, mina fantastiska gossar men nu så långt borta. Det är så svårt att förstå. Inte ens två år sen Rebell somna in och jag saknar han ännu så oändligt mycket. Min första älskade tokhund, min värld och min prins.

Sinus min fantastiska Sinus. Ikväll kunde jag inte vara stark, ville inte.. Tårarna bara rann och jag vill bara hålla om dig igen. Sinus min bästa vän, han som alltid gav mig så mycket tillbaka, alla våra fantastiska träningspass. Det är så tomt nu, så fruktansvärt tomt och ensamt.

Med tunga steg går jag och Unik nu in i lägenheten med förhoppningen att du finns här, att du ligger i sängen och väntar på det perfekta tillfället att attackera oss. Så du gjorde, du låg i sängen och när man var en bit ifrån flög du med världens fart mot en och skällde. Du hördes alltid och märktes alltid. Det saknar jag. Jag saknar så mycket.

Att jag aldrig mer kommer få dela min vardag med dig, mitt liv eller skratta åt dina galna upptåg gör så ont. Hur ska jag klara mig? Hur ska det gå? Du blev bara 3 år, livet är inte rättvist någonstans.

Jag förstår inte varför. Varför ska det dyrbaraste jag har, det jag värdesätter mest och det jag skulle gå igenom eld för tas ifrån mig? Varför kunde jag inte hela din smärta? Varför fick jag inte talangen att trolla? Varför var du tvungen att åka iväg så långt till en plats där ingen smärta finns? Varför varför varför..

Mina hundar, mina älskade gossar. Det bästa jag har som jag gör så mycket för. Dom ska ha det bästa, dom är värd allt guld i världen. Ni gav mig verkligen så mycket, ni gav mig liv igen…


Nu gör det så ont när jag tänker på att ni inte är här. Lägenheten är fylld med bilder på er, på oss och dom skriker ut känsla, känsla över hur mycket jag älskar er och ja vad jag älskar er. Blir ledsen när jag tänker att nu kan man inte ta nå mer bilder. Tacka gudarna för att jag har minnen och älskade ni tro mig – dom minnena bevarar jag djupt inom mig.

När ni flyttade hem till mig, när vi blev en familj kunde jag aldrig tro att det skulle bli såhär. Vi skulle ju bli gamla tillsammans, vi skulle uppleva världen och vi skulle aldrig behöva ta farväl.

Ni är mina älskade änglar. Saknade och älskade.
Nu vakar ni över mig och Unik och nu vet vi att ni mår bra för nu ni ingen smärta har, jag älskar er så mycket.