En dag i taget så kanske vi klarar oss igenom detta

Igår fyllde jag år, ett år äldre men inte känns det bra. Saknade en vän, min bästa vän. Älskade Sinus vad jag saknar dig. Jag vet inte vad som kommer hända med bloggen. Livet känns så jävla förbannat orättvist och jag förstår ingenting. Uppdateringarna blir med mellanrum och bloggen fyller inte ut sin egentliga funktion längre. Den här bloggen är ju till för Sinus och Unik – skriva om deras träning, lägga ut filmer och skriva hur mycket jag älskar dom men en stor del saknas, en underbar hund som är mitt allt saknas och det gör så förbannat ont. Lever i något slags hopp och tror jag ska hämta han snart, han är ju bara på semester min älskade Sinus. Har mycket kvar att ta tag i. Hemma i lägenheten har jag inte varit ännu för överallt är Sinus. Vi flyttade ju dit allihop och nu ekar den tomhet.. Unik saknar sin storebror. Han fick komma in och lukta på Sinus, säga farväl när han somnat in och Unik försökte hångla upp han som ”vakna då bror, nu ska vi hem”. Han såg ju upp till Sinus, var alltid steget bakom och förlita sig helt på Sinus och för Unik nu att vara ensam hund är något nytt då han aldrig varit det och sen bli mannen i huset.. Han ger mig tröst iallafall min fina Nik, ska vara extra nära och helst i famnen. En dag i taget så kanske vi klarar oss igenom det här, en dag i taget.. Men älskade Sinus jag saknar dig och du är föralltid älskad. Tänker på dig hela tiden och önskar så detta vore en mardröm. Du är mitt hjärtas ängel. Hoppas du och Rebell tar hand om varandra nu, kom och hälsa på mig ibland. Puss till er mina älskade ängla hundar.

20120219-100226.jpg