Ohundigt

Den 18 Oktober 2o11 valde finafina Jennifer att vandra vidare till den andra världen. Hon valde att slå ut sina vingar och flyga långt bort.

Vi tänker på henne varje dag, vi kan inte se henne, inte prata med henne men vi vet att hon lever kvar i våra minnen och inom oss.
Nu är hon en vacker ängel som har ro i själen. Vi saknar henne ja vi är många som saknar henne. Hela livet hade hon framför sig, endast 18 år gammal flög hon iväg.

Jag sitter nu och minns tillbaka när jag, min barndomskompis Matilda, Emilia och Jennifer var ute på stan och härjade runt. Vi sprang genom klädaffärer, vi pratade om hur bra det skulle vara om man vore rik, vi skrattade och spanade efter snygga killar. Vi hade riktigt roligt den dagen och det minnet bevarar jag djupt inom mig. Vi alla var så glada och skrattade så vi grät.

Fina fina Jennifer jag hoppas du nu har ro i själen.
Vi saknar dig och det går inte en dag utan att vi tänker på dig.

—————————————————————————————————————
Jag läser rätt många bloggar där ungdomar skriver hur dåligt dom mår, hur mycket dom slåss för att få rätt hjälp och hur lätt hjälpen vänder dom ryggen och det gör ont att läsa. Vad hände med att man ska hjälpa andra? Vården finns för att hjälpa men vården idag på många olika ställen gör inte det. Allt fler och fler väljer att ta sitt liv och det är inte okej, allt fler ungdomar väljer att avsluta sina liv innan dom knappt börjat leva. Det gör ont och det är inte okej.
Ska det vara så fruktansvärt svårt att få rätt hjälp? Ska det ta så lång tid för många innan man hittar den? Ska det behöva vara försent för så många? Ska det behöva vara en kamp?

Den här artikeln berörde mig enormt och jag blev så arg och ledsen! Såhär får det inte gå till. Det är fruktansvärt.
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/senaste_nytt/artikel.aspx?ArticleId=6672416

Läs den här också.
http://domkallarhennec.blogspot.com/2012/01/farval.html
Fruktansvärt. 😦